Den svarta väggen
Carl-Henning Wijkmark
En skildring av ett hotat Sverige några år in i framtiden. År 2009 kommer en man åter till hemlandet efter mer än 50 år. Han vill ta reda på varför hans far som var grekisk diplomat tvingades lämna Sverige mitt under andra världskriget. Wijkmarks roman handlar om historiens långa skuggor och om Sveriges förhållande till omvärlden då och nu.
Författare:
Carl-Henning Wijkmark
Åldersgrupp:
Vuxen
Bindning:
Pocket
Pris:
26
Antal sidor:
290
Utgivningsdatum:
2004-05-12
Genre:
Vuxenromaner
ISBN:
91-7221-344-2
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
Carl-Henning Wijkmark, f. 1934
är en författare som alltid tagit tag i de stora, moraliska frågorna.
En succéartad debut, både kritikermässigt och publikt, gjorde han med romanen Jägarna på Karinhall (1972). Den utspelar sig under några heta sommardagar i augusti 1936, när Berlinolympiaden – nazi-Tysklands största propagandasatsning inför omvärlden – råkar sammanfalla med den årliga jaktfest som Hermann Görings – andreman under Hitler – har på sitt residensslottet Karinhall, döpt efter hans då döda svenska hustru. Det som bjuds läsaren under detta storpolitiska friluftsmöte är en grotesk uppvisning i mänsklig dekadens och förnedring. Det är orgier i superi och frosseri och diverse, hämningslös älskog invävt i makt- och spionintriger. En norsk marathonlöpare med agentuppdrag som förirrat sig in på ägorna blir en katalysator i denna ormgrop av depraverad livsföring och ohöljd makthunger. Det är en roman som kan räknas till våra moderna klassiker.
Även i sina senare romaner tar Wijkmark ofta till ett historiskt grepp. Miljön kan vara det finska fortsättningskriget, som i Sveaborg (1990) eller Frankrike i Algerietkrigets slutskede, i Sista dagar (1986). I Da capo (1994) låter han en svensk fotograf resa omkring i resterna av det sammanrasade öst-Europa efter kommunismens fall. .
Man kan säga att han i hela sitt författarskap söker brytpunkter, där samhällens förändringar ställer krav på den enskilda människan att göra ett val. Ingen kommer undan med ursäkten att vara utvecklingens fånge. Det är sällan man hittar den sortens moraliska frågeställningar i dagens svenska litteratur.
I Den svarta väggen (2002) är dock perspektivet det motsatta. Dåtiden finns med, men romanhandlingen utspelar sig i en framtid, år 2009. Sonen till en grekisk diplomat som utvisats under andra världskriget kommer tillbaka till Sverige efter 50 år, och i spaningarna efter sin egen historia möter han ett förskräckande samhälle. Förljugenheten under andra världskriget, med undangömda hemligheter och svassande för fascistiska regimer har återuppstått i form av nya, radikala högerströmningar i hägnet av en ny anpasslingspolitik. Terrorgrupper hotar en sviktande regering och människor går maskerade och är livrädda.
Wijkmark är en kämpande intellektuell som skildrar vad som finns under ytan i det som synes ske. Redan i Den moderna döden (1978) kritiserade han skarpt samhällets utveckling, från staten som medborgarstöd – den gamla folkhemstanken – till staten som en förtryckarapparat, med växande likgiltighet för den enskilde människan. Med den kritiken var han tidigare ute än någon annan, och tycks få alltmer rätt för vart år som går. När det finansiella intresset går före det humanitära är vi snart inne i ett ekonomistiskt tyranni där medmänsklighet är en försumbar storhet, närmast statsfientlig. Det är tankar som provocerat många, inte minst dem för vilka partilojalitet går före ett fritt tänkande.
Carl-Henning Wijkmark skriver romaner av ett slag man sällan ser numera, med ett tungt intellektuellt bygge som grundval till berättelserna. Inte sällan får han mig att tänka på en annan europeiskt tillvänd författare, Eyvind Johnson. Han har en stor publik utomlands, främst i Tyskland och Frankrike, där han hamnat högt på säljlistorna. Han var den förste svenske författare som intervjuades i den franska televisionens suveräna litteraturprogram, Bernard Pivots “Apostrophes”. Det skedde redan 1986.
För en svensk publik gäller det i mångt och mycket att återupptäcka honom. Jägarna på Karinhall innebar en rivstart, men han har oförtrutet hållit en hög kvalitetsnivå med intellektuellt utmanande böcker. Han hör otvivelaktigt till de märkvärdiga i den svenska samtidslitteraturen.
Den bild som i Den svarta väggen målas upp av ett framtida Sverige, som givetvis även är en samtidskritik, är långt ifrån ljus. Den utmanar varje läsare till ett ställningstagande. Spänning får man hur som helst hela vägen.
Gunder Andersson
.
.