Den första gång jag såg dig...
Katarina Kuick
Tjejen med blått och morotsfärgat hår och killen med snobbkläderna blir absolut inte kära i varandra första gången de ses. Men den fjärde gången börjar de se på varandra med andra ögon... I korta och poetiska kapitel turas killen och tjejen om att berätta sin kärlekshistoria. Lättläst.
Författare:
Katarina Kuick
Åldersgrupp:
12+ år
Bindning:
Pocket
Pris:
26
Antal sidor:
72
Genre:
Ungdomsböcker
ISBN:
91-7221-407-4
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
Katarina Kuick
- Bokens första mening, ”Den första gång jag såg dig, spydde du i mina skor”, bara dök upp i mitt huvud. Jag satte mig vid datorn och skrev. Innan jag riktigt hade förstått vad som hänt hade jag stora delar av berättelsen och berättelsens struktur klar för mig.
Det berättar Katarina Kuick då jag frågar henne om boken du har i dina händer. Katarina Kuick tillägger att hon inte skrivit hela boken på en gång, men hon skrev långa avsnitt i ett svep och de avsnitten är sig mycket lika i den slutliga versionen av texten. Naturligtvis är jag som läsare nyfiken att höra hur det hela sedan blev en bok och trots att Katarina Kuick just håller på att flytta från Södermalm i Stockholm till Farsta, söder om Södermalm, tar hon sig tid att berätta:
- Den första gång jag såg dig… är lite annorlunda – den lästes allra först av deltagarna en skrivarcirkel som jag var med i ett kort tag. Och faktum är att boken kanske inte blivit till, blivit färdig och kommit ut, om jag inte blivit inlurad i den cirkeln. Vi skulle ha en träff, jag trodde att jag skulle hinna skriva något speciellt för det tillfället, hann inte det, letade i datorn. Hittade ett dokument som hette ”Första”. Jag hade glömt bort texten men insåg att den ju faktiskt nästan var klar. Så skrev jag klart och fixade till, och lät dem läsa. Det var först när jag fick deras reaktioner som jag insåg att jag nog nästan skrivit en bok utan att ha fattat det! Självklart återstod en del putsning och så, men i princip var den klar då. Den första gång jag såg dig… fick också provläsas av några elever i åttan eller nian, eftersom jag börjar bli så gammal att jag är osäker på språket, slangnyanser med mera.
Den första gång jag såg dig… är en bok man skulle kunna kalla lättläst eller lättillgänglig, men då jag påstår det protesterar Katarina Kuick:
- Jag är inte säker på att boken är lättläst. Eller snarare – lättläst är så många olika saker. Lättläst för dyslektiker? Och i så fall, vilken typ av dyslektiker? Lättläst för dem som bara inte orkar läsa en bok? Eller de som tycker böcker är tråkiga? Det finns väl ungdomar som äger språket men som ändå inte läser? När jag skrev Den första gång jag såg dig… satt jag inte och tänkte lättläst – jag har inte valt bort ord eller formuleringar för att det ska bli enkelt. I boken Livsfarligt fiske var jag mer mån om att språket skulle vara enkelt. Den första gång jag såg dig… är inte tänkt att vara lätt på det sättet.
(Boken, Livsfarligt fiske, som Katarina Kuick nämner utkom 1998 och handlar om hur en bohuslänsk familj påverkas när tre fiskebåtar försvinner under andra världskriget. En fiskare i familjen drunknar sedan hans fiskebåt sprängts.)
Katarina Kuick har skrivit drygt tio böcker för barn och ungdomar. Hon debuterade 1986 med bilderboken Inte mycket att hänga i julgran. Varför skriver Katarina Kuick för unga läsare?
- Det är svårt att svara på. Kanske är jag kvar i barndomen. Delvis återskapar jag sådant som jag inte själv fick vara med om som barn. Jag var nog periodvis rätt ensam, även om jag inte riktigt fattade det då. Jag tror också att jag behöver det perspektivet – att skriva om vuxna skulle bli för personligt, ligga för nära på ett annat sätt. Dessutom känns det mindre intressant och mer pretentiöst att skriva för vuxna. Kanske hänger det samman med att jag själv hade så många starka läsupplevelser som barn, ofta starkare än de jag har idag. Kanske tycker jag att jag har något att säga och något att komma med. Mina idéer springer ofta ur ett ”tomrum” – det finns inga bra böcker om tjejer som spelar fotboll, tänkte jag på 80-talet, och så försökte jag skriva en sån. Det finns få spännande, lättlästa böcker för killar som gillar fakta – och så snubblade jag på den historiska bakgrunden till Livsfarligt fiske. Varför handlar alla böcker om kärlek om olycklig dito – och så skrev jag en bok om den glada förälskelsen. Men mycket handlar det förstås om att jag har en mamma som var barnbibliotekarie, och att barn- och ungdomsböcker alltid funnits. Och att jag anser att de bästa barnböckerna inte är barnböcker, utan böcker för människor i alla åldrar.
Kan man skriva om vad som helst i böcker för unga läsare, frågar jag Katarina Kuick:
- Jag tror man kan skriva om allt i böcker för unga. Det är mer en fråga om hur man skriver. Och kanske också varför. Sen finns det erfarenheter jag har som jag inte tror det är särskilt meningsfullt att delge tonåringar, men jag skulle säkert kunna ”använda” de erfarenheterna när jag beskriver föräldrar eller vuxna bipersoner.
Olika författare arbetar på olika sätt när de skriver. Hur planerar Katarina Kuick vanligtvis sina böcker?
- Ofta vet jag ungefär vad jag vill åstadkomma – jag har en idé, något som jag vill förmedla, och ett hum om något som ska hända, och oftast börjar jag skriva någonstans i närheten av det. Det kan bli en scen mitt i boken eller en början, eller något annat. Ofta skriver jag slutet och början rätt tidigt, och sen fyller jag på med andra bitar. Sen vet jag inte exakt vad som ska hända. Personerna växer fram lite allt eftersom, men det är nog egentligen inte de som får eget liv, utan mer som att ”berättelsen” får det. Det kan vara vissa formuleringar som styr vad som ska komma härnäst. Eller också kanske jag märker att berättelsen ”behöver” en person till, eller någon ytterligare händelse, och då får jag skriva till det. I den mån som figurerna lever sina egna liv, så gör de det i mitt huvud, när jag är ute och promenerar eller åker tunnelbana eller ligger i sängen och ska somna – men det figurerna då ”är med om” behöver inte nödvändigtvis ta sig in i böckerna. Ofta är det sidohändelser som inte hör hemma där, men som kanske har sin betydelse för min förståelse för mina personer och för min bild av dem.
Katarina Kuick är inte endast författare. Hon har även översatt ett antal böcker och särskilt hennes översättningar av den engelske författaren och litteraturpedagogen Aidan Chambers böcker har blivit uppmärksammade. Aidan Chambers har bland annat skrivit ungdomsböckerna Dansa på min grav, Spelöppning, Tullbron och Vykort från ingenmansland. De båda sistnämnda har översatts av Katarina Kuick. Chambers och Katarina Kuick har även samarbetat med två böcker om läsning, Böcker inom oss (1994) och Böcker omkring oss (1995). Hur kommer det sig att Katarina Kuick valt att samarbeta med Aidan Chambers?
- Aidan Chambers lärde jag känna när jag var 21 år då han var i Sverige för första gången, på en konferens i Umeå. Jag hade läst Spelöppning och fascinerats av berättartekniken. Senare letade jag efter boken på engelska men råkade då få tag på Dance on my Grave (Dansa på min grav) – som blev en oerhörd viktig bok för mig. Den typen av tänkande, formulerande människor hade jag dittills inte stött på, varken i bokform eller i verkligheten. Och i den mån jag hade stött på dem i verkligheten, hade jag ändå inte riktigt fattat deras värde. Jag blev hans översättare när det var dags att ge ut Böcker inom oss och Böcker omkring oss. Jag hade ju hört honom föreläsa en mängd gånger, både i Sverige och i England, och jag hade översatt andra författare. Och sen var det dags för Tullbron. Jag samarbetar mer med honom än med någon annan författare som jag översätter, dels för att vi känner varandra, dels för att hans böcker kräver mer än de flesta andra författares. Både under arbetet med Tullbron och med Vykort från ingenmansland tillbringade jag flera dagar hos honom och hans hustru Nancy. Aidan och jag gick igenom problem efter problem – dels sånt som jag helt enkelt var osäker på, anspelade han på något här, fanns det ett dolt citat och så vidare. Men också för att gå igenom mina ”lösningar” på olika problem, och förklara hur jag gjort så att han fick godkänna det. Eftersom hans texter är ”ordbaserade” snarare än ”handlingsbaserade” fick vi ibland flytta om i händelseförlopp för att få det att fungera för svenska läsare. Mycket fax-kontakt och numera mailkontakt har det blivit. I Böcker inom oss har jag ju också bitvis bearbetat och kommenterat texten utifrån svenska förhållanden, och han har givetvis godkänt de bitarna.
Katarina Kuick är född 1962 i Vingåker i Södermanland. Familjen flyttade mycket när hon var liten på grund av pappans arbete. Hon bodde i Vingåker till hon var två. Därefter bodde hon fyra år i den lilla byn Ånn i Jämtland, innan hon hamnade i den nybyggda Stockholmsförorten Salem. Där bodde hon i åtta år då hon som fjortonåring flyttade till Södermalm. Hon räknar sig som stockholmare, trots att hon inte är född där, och hennes föräldrar kommer från andra delar av Sverige. Men det är i Stockholm hon bott större delen av sitt liv, och hon har mycket svårt att tänka sig att bo i en mindre stad. Nu har hon dock lämnat Södermalm och bor numera i Farsta, vilket hon är mycket nöjd med.
Vad gör Katarina Kuick på sin fritid?
- Läser, förstås. Fotboll, och Hammarby, är ett annat måste. Fotboll som åskådare alltså, spelar själv gör jag inte längre, och när jag gjorde det var det på en mycket låg nivå med bland andra BK Träsket. Men kul är det! Samtalar – det gör jag också gärna.
Katarina Kuick har skrivit en bok om fotboll, Svikare, som utkom 1990. Den handlar om ett fotbollslag med elva flickor. I den boken märks det att Katarina Kuick älskar fotboll och hon skriver: ”Egentligen kan inte fotboll beskrivas. Inte fångas i ord. Fotboll måste ses, måste spelas. Upplevas med alla sinnen. Syn, känsel, hörsel, lukt, smak.”
Därefter fångar hon spelet ändå med ord som rör sig i ojämna spalter över boksidorna – precis som bollen rör sig över fotbollsplanen. Svikare tillhör, enligt min mening, det bästa som skrivits om fotboll för unga läsare.
Katarina Kuicks senaste bok, Svarta kläder, svart mask, handlar om ett postrån och författaren ställer frågan om man kan förstå och kanske förlåta en person som rånar en post. Ibland ser människor ingen annan utväg att betala räkningar och ge sina barn vad de behöver än att just råna en post.
Slutligen frågar jag Katarina Kuick vad som gör henne förbannad och vad hon anser om efterord. (Texten du nu läser är ett efterord.)
- Uffa, vad svårt – det är rätt mycket, om man tänker efter. Men: Intolerans, det gör mig förbannad. Även om jag kan vara väl intolerant själv – speciellt mot folk som är intoleranta … Nytt försök – jag blir förbannad på folk som inte lyssnar, som inte försöker förstå, som inte vill eller orkar försöka se saker ur ett annat perspektiv. Folk som vet att De Har Rätt och De Andra Har Fel. Därför känner jag också både skepsis och oro inför folk med starka övertygelser – oavsett om de är veganer, rasister, feminister, kristna eller nyliberaler. Det finns väl 198 saker till som gör mig förbannad, men det där är vad jag kommer på nu.
Och hur var det nu med efterorden?
- Jag är en usel läsare av efterord, och om möjligt ännu sämre på förord.
Jan Hansson
Böcker av Katarina Kuick
- fråga efter dem i bokhandeln och på biblioteket.
Inte mycket att hänga i julgran 1986, Elin starkast i världen 1988, Svikare 1990, Önskeboken 1993, Undulater 1994, Kaniner 1994, Rävar 1994, Lodjur 1994, Livsfarligt fiske 1998, Den första gång jag såg dig 1999, Svarta kläder, svart mask 2005.