Spinalonga - de spetälskas ö
Arne Sundelin
Klippön Spinalonga ligger utanför Kretas kust. Här fanns ända fram till 1950-talets slut en koloni dit spetälska tvångsförflyttas och tvingas leva ett liv i yttersta fattigdom. Apostolis är tio år när han första gången får följa med sin far ut till ön. Pappan arbetar med att leverera ved till ön och nu ska Apostolis ta över den sysslan. Mötet med de utstötta blir livsavgörande för honom. Spinalonga handlar inte bara om de spelälska utan om alla människor som stöts ut ur gemenskapen med oss andra.
Författare:
Arne Sundelin
Åldersgrupp:
Vuxen
Bindning:
Pocket
Pris:
26
Antal sidor:
256
Genre:
Vuxenromaner
ISBN:
91-7221-422-8
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
Arne Sundelin, f. 1951
debuterade som poet, men har efter det skrivit en rad romaner och en faktabok om de spetälskesjuka i Sverige.
Romanen Thomas andra resa (1995) kan kallas en litterär roadmovie, där en resan får en grundläggande betydelse för huvudpersonens relation till den älskade Carina, som han lämnar. I Det som sker (1996) försöker han förstå varför modern valde att ta sitt liv, och Huset bland träden (1999) är en suggestiv berättelse om en liten pojke som försöker orientera sig i tillvaron, med alla dess obegripliga koder och vuxenvärldens knepigheter.
Något av ett genombrott var dock Spinalonga – de spetälskas ö (1989), där han tog tag i ett ämne, ytterst sällan behandlat i svensk prosa: de spetälskas verklighet.
I själva grundscenariot, en ö befolkad av tvångsförvisade spetälska, har han funnit en närmast arketypisk bild för mänsklig utstötthet. Redan i Bibeln stadfästs med utomordentlig tydlighet den syn på de spetälska som kristenheten bar med sig in i modern tid: en sjukdom som är något mer än en sjukdom, närmast en gudomlig stigmatisering och påminnelse om kroppens förestående död och upplösning. Därav den spetälskes roll som inkarnationen av utstötthet, en paria, en människospillra berövad alla rättigheter.
I spetälskan finns det dubbla perspektivet av gudsstraff och mänsklig förnedring. Djupare kan ingen komma.
Det perspektivet finns tydligt i Sundelins roman. Men parallellt även de spetälskas förening i sin skam. Det finns alla skäl att tala om dem som ett kapitel i de utommänskligas historia, de av majoriteten förskjutna.
Till bokens styrka hör att det mänskliga, utan sentimentalitet, framträder bakom det yttre skalet som – det ska i sanningens namn sägas – i Sundelins effektiva realism kan framstå som nog så motbjudande. Men på en distanserad prosa, ibland närmast krönikerartad, väver han samman öden av närmast klassisk resning: herden Manousakas, med sina väldiga kroppskrafter, skådespelareen Manolatsis, som fast han är frisk tar som livsuppgift att spela för de sjuka, Alexakis, kallad lejonansiktet, prästen Chrysantanos.
I mötena mellan de drabbade och dem som går fria finns inte bara rädslan och avståndstagandet. Oavbrutet finns även offergärningen, trotset inför förbannelsen, blicken som vågar söka den blick som flyr i skam. Det är styrkan i denna märkvärdiga roman. Mitt i fasan och förödmjukelserna finns människor som trotsar bådadera. För vilka barmhärtigheten är självklar. Är de helgon, så är de helgon med mycket mänskligt ansikte bortom den vidriga sjukdom de drabbats av.
Spinalonga är ett humanistiska credo i en tid när ett sådant tycks behövas mer än på länge.
Gunder Andersson