Kära Ingen
Berley Doherty
Det blir en chock för Helen när hon upptäcker att hon är med barn. Vad ska hon göra? Hon som just fått sitt efterlängtade stipendium till musikhögskolan. Hon behöver vara ensam och reda ut sina motstridiga känslor. Visst tycker hon om Chris, men hon är inte reda för "för alltid" ännu. Hon gör slut. Chris tar det mycket hårt och kan inte fatta att han plötsligt inte existerar för Helen längre och att hon tar alla beslut själv. Översättning Carla Wiberg. Utkommer i mars 2006
Författare:
Berley Doherty
Åldersgrupp:
12+ år
Bindning:
Pocket
Pris:
26
Antal sidor:
162
Genre:
Ungdomsböcker
ISBN:
91-7221-442-2
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
Berlie Doherty
Berlie Doherty (född 1943) har två gånger belönats med Carnegiemedaljen, Storbritanniens mest prestigefyllda barn- och ungdomslitteraturpris – 1986 för Bilden av Danny (sv övers Annika Gegenheimer 1986) och 1991 för Kära Ingen.
Bägge böckerna är känsliga utforskningar av hur kärlekens mysterium drabbar människor i olika generationer.
I Bilden av Danny är varje kapitel en avrundad berättelse om någon eller några av medlemmarna i en familj – som präglas ovanligt lite av slitningar för att vara i en tonårsroman. En konflikt mellan generationerna skildras bara i berättelsen om morfar och mormor, som i sin ungdom gifter sig trots föräldrarnas motstånd mot ett äktenskap mellan en katolik och en protestant.
Bokens berättare, Jess, förklarar att familjens olika delar har förts samman genom hennes storebror Danny, som dog vid 17 års ålder av en medfödd, obotlig sjukdom. Kapitlet om honom är i mina ögon bokens mest gripande.
Annars handlar boken främst om hur olika familjemedlemmar i ungdomen råkar ut för trassel i samband med förälskelser. När det i slutet är Jess tur att gå ut och dansa tittar hennes farmor på medan väninnan sminkar henne. Hennes mamma kommer in och kommenterar. I föreberedelserna och förväntningarna, olika men ändå lika för alla unga – när de än växer upp – möts generationerna.
Kära Ingen är en mera traditionell roman än Bilden av Danny. Också här beskriver hon familjemedlemmarna i olika generationer med samma inlevelse, oftast med tyngdpunkten på den tid då var och en tagit steget över till vuxenlivet. Då, under ungdomens avgörande år, formas en människa för livet – och det är de dramer som uppstår genom kärlekens mysterium som är de utslagsgivande.
I Kära Ingen blir vardagen till ett magnetfält av situationer laddade till och över urladdningens gräns. Som läsare lever man sig in i och förstår alla inblandade. Skuld existerar inte. Motsättningarna blir ännu mera engagerande än om ställningstagandet hade varit enkelt. Nu framstår de som svårare, kanske olösliga.
Berlie Doherty är mästerlig på att bygga upp en stark spänning utan att ta till våld eller starka effekter. Hennes gestalter är inga hjältar, de är vanliga människor med vanliga liv och vanliga jobb. Ändå – eller just därför – bär de på öden värda att skildra. Tillvarons stora frågor står på spel mitt i vardagen – som för oss alla.
Som barn medverkade Berlie Doherty ofta på lokaltidningen Liverpool Echos barnsida. När hon på sin fjortonårsdag fick ett brev från redaktören som talade om att hon nu blivit för gammal, tyckte hon att hennes skrivarkarriär var slut.
Hon studerade, gifte sig, arbetade som socialarbetare och sångerska, tog hand om sina tre barn och skilde sig. När hennes yngsta dotter började skolan kom hon in på en lärarutbildning där en del skönlitterärt skrivande ingick.
Hon fick i uppgift att skriva en novell på 1500 ord och valde att skildra en nunnas död på en klosterskola där hon gick som barn. Den historien betyder fortfarande mer för henne än allt annat hon har skrivit. Trots att den bara skulle bidra till en bråkdel av hennes slutbetyg låg hon vaken om natten och tänkte på den.
Läraren tyckte om berättelsen och föreslog att hon skulle sälja den. Berlie Doherty tog med texten till den lokala radiostationen, som köpte den.
”Ingenting under hela min skrivarkarriär, att se mina skapelser på TV och på scenen, att vinna två Carnegiemedaljer, ingenting har gett mig större glädje än det där första antagningsbrevet”.
Radions producent bad henne skriva radioserier med historier för barn och tonåringar. En del av dem samlade hon i debutboken Vad grön du är! (1982, sv övers Carla Wiberg 1990), som fick en fortsättning i Ängeln i underjorden (1983, sv övers Carla Wiberg 1991). Hon använder här samma teknik som i Bilden av Danny – avslutade berättelser som ändå hänger ihop.
Hennes två första böcker är en kollektivskildring från en gata i ett litet samhälle vid kusten, en värld där alla känner alla och människor av vitt skilda slag lever sida vid sida. Också de här berättelserna blir till ett hävdande av vardagens storhet. På en typisk gata i ett typiskt engelskt samhälle finns tillvarons hela register.
De här böckerna riktar sig till yngre läsare än de båda prisbelönta och når aldrig samma djup – men hävdandet av vardagen och respekten för udda existenser är uttryck för ett lågmält klassperspektiv som är detsamma i alla fyra.
Hos Doherty framställs inte arbetarna med stora gester eller förminskas till hjältar. De porträtteras nyanserat, med styrkor och svagheter. När dessa mångsidigt skildrade människor förnedras, slås ut eller sliter under hårda arbetsvillkor får läsaren själv dra slutsatser.
I Historien om Jim (1993, sv övers Carla Wiberg 1997) är klassamhället betydligt råare. Den beskriver pojken Jims infernovandring genom 1860-talets England efter moderns död på ett fattighus och uttrycker snarast en vanmäktig förtvivlan inför den nöd som skildras.
Till slut finns ändå en utväg när Jim går till en ”trashanksskola” och får läraren, doktor Barnardo, att bli medveten om hur svårt de fattigaste barnen i London har det. Doktorn samlar in pengar och startar ett barnhem där Jim kan bo – ett slut som skulle ha varit för ljust för att kännas övertygande om inte Berlie Doherty i efterordet berättat att både Jim och doktorn fanns i verkligheten. Deras möte kom att få just den här följderna.
Berlie Doherty har skrivit en rad andra böcker i olika genrer och för olika åldrar. På svenska finns bilderboken Tasso och Mysan (1988, bilder Teresa O´Brien, sv övers Jadwiga P. Westrup 1988) – som handlar om två katter, om svartsjukan när en ny katt dyker upp hemma hos den stolte Tasso. Parallellen med hur det kan kännas för ett barn att få ett småsyskon är uppenbar.
Mats Berggren
Böcker på svenska av Berlie Doherty
– fråga efter dem i bokhandeln och på biblioteket.
Tasso och Mysan 1988, Bilden av Danny 1989, Vad grön du är! 1990, Ängeln i underjorden 1991, Kära Ingen 1993, Historien om Jim 1997, Klassiska sagor 2000 (återberättade av Berlie Doherty)