Serenader
Peter Kihlgård
Den första novellen i samlingen Serenader, Den Dövstumme, berättar om hur mannen utan tunga kom till Skeppsklint och flyttade in i änkan Kajsankas fiskebod. I samma veva påbörjades behandlingen av hjärntumören som Lövströms pojke fått. Två händelser som har betydelse för historiens fortsättning. Serenader utkom första gången 1998. I denna nyutgåva ingår dessutom två nya berättelser.
Författare:
Peter Kihlgård
Åldersgrupp:
Vuxen
Bindning:
Pocket
Pris:
30
Antal sidor:
180
Genre:
Vuxenromaner
ISBN:
978-91-7221-496-5
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
Peter Kihlgård.
Peter Kihlgård, född 1954 och bosatt i Stockholm, är en av de mest betydelsefulla författarna i sin generation. Varje bok – de kommer inte så ofta – tas emot med stor spänning. Det är näst intill omöjligt att placera honom i en särskild tradition, ett särskilt fack; Kihlgård är helt sin egen, och han upprepar sig aldrig. Han arbetar i alla litterära genrer och skriver även dramatik. Romanen är dock hans huvudfåra.
För varje ny roman krävs en ny stil, en ny musik, säger han i en intervju i tidskriften Känguru. ”Det beror väl på min rastlöshet. Visst drömmer jag om att finna mitt instrument. Ett instrument vilket jag kan spela vad fan som helst.”
Musiken och det musikaliska finns med på flera plan i Peter Kihlgårds författarskap, ofta rent konkret i form av nedskrivna rytmer och melodislingor. Ibland låter det om boksidorna, som när huvudpersonen i Den dövstumme, den inledande berättelsen i Serenader, drabbas av passionen till en kvinna och förvandlar sin stympade tunga till ett ljudande instrument.
Kroppen, dess funktioner och sensationer, är påtagligt närvarande hos Peter Kihlgård. Kanske skulle man kunna kalla honom för en fysisk författare. I alla fall blir det mycket levande – ibland påträngande levande. Kihlgård kan vara rå och opolerad, men blir aldrig kylig. Hjärtat är alltid med.
Serenader, utgiven första gången 1998, har kärlekens ljuva dårskap som ledmotiv, men här finns också mänsklig förnedring och sjukdom. Texterna är ursprungligen avsedda att framföras från en scen och författaren drar sig inte för att lägga sig nära det patetiska – just det som kännetecknar en serenad. Patetiskt blir det dock aldrig, bara djupt mänskligt – och stundtals mycket roligt. Boken innehåller tio noveller, av vilka Den lyckligaste människan i världen samt Vad äter hon då, människan? är nyskrivna.
Peter Kihlgård debuterade som 28-åring med Manschettvisa, en roman i burlesk anda om clowneri och gycklare. 1985 kom den finstämda och lite vemodiga samtidsskildringen Ta rygg, om vänskapen mellan två barndomskamrater som möts i vuxen ålder.
Rastlösheten, som han nämner ovan, har drivit ut honom på långa resor. Romanen ”Strandmannen” (1992) tillkom till stor del utomlands. Huvudpersonen är en misslyckad konstnär som kommit till vägs ände med sitt skapande, sig själv och sina relationer, men han kan konsten att snacka. Han reser från strand till strand och sysselsätter sig med att bygga sandskulpturer med världsberömda nakenstudier som förlaga. Verken är tillägnade hans före detta hustru, dottern, systern och modern, och för dessa återger han – mer eller mindre sanningsenligt – sitt liv. Lögnen och självbedrägeriet är typiskt för Peter Kihlgårds gestalter, liksom behovet att komma till tals. Det är som om de bara måste berätta – och de kräver att bli åhörda. Som läsare är man idel öra, för de har häpnadsväckande saker att säga: om kärleken, livet och döden, och de har en sällsam formuleringsförmåga.
Med Strandmannen fick Peter Kihlgård sitt publika genombrott. Han hade dock fått rykte om sig redan 1988, då han kom ut med två böcker.
Den ena var den sällsamma diktsamlingen ”Koncipieringen av en gädda”, där gäddor och gäddfiske är ämnet – eller snarare sättet på vilket Kihlgård berättar om världen. Boken är full av svart humor och tvära kast, men det är ingen lättsam bok; många av dikterna handlar om död och smärta.
Samma år utkom romanen Fadder Teiresias vår, första delen i en planerad serie på fyra, som väckte stor förtjusning hos kritikerna. Romanen är en fri tolkning av den blinde siaren Teiresias öden i det antika Grekland. Nästan lika mycket handlar den om Manto, hans dotter som drömmer om att bli fri från sin gamle far som är hjälplös utan henne. Teiresias minns tillbaka på sitt långa liv – men han minns också framåt. Romanen är en underbar lek med tid och rum, manligt och kvinnligt. Teiresias bär på en unik erfarenhet så till vida att han under sju år levt förvandlad till kvinna. Fadder Teiresias vår är också en berättelse om relationen mellan förälder och barn, frihet och beroende, teman som återkommer i Kihlgårds författarskap.
I diktsamlingen ”Anvisningar till en far” handlar det om Peter Kihlgårds egen far, bandystjärnan Gösta ”Stockis” Kihlgård, som dog en för tidig död i cancer. Det är en mer lågmäld och komprimerad bok än Kihlgårds övriga, men ändå full av liv och humor.
Åter till den gamle greken: Efter 3 000 år återförs Teiresias till jordelivet, närmare bestämt till en slalombacke i Sundsvall. Det är 1970-tal och vi har kommit till romanseriens andra del: ”Du har inte rätt att inte älska mig” (2001). Teresias är förtvivlad över att ha blivit övergiven av sin dotter. Han är också förtvivlad över den tragiska men oundvikliga kärlekshistoria som sedan följer, den mellan den sjuttonårige ”värstingen” Johannes och hans betydligt äldre svensklärarinna; två sargade själar som finner varandra under ett hett sommardygn. Temat ligger i ”Du har inte rätt att inte älska mig”, för övrigt titeln på en låt som Johannes har komponerat. Vem har rätt att säga en sådan sak? Går det att kräva kärlek, till exempel av en förälder?
Peter Kihlgård ställer den typen av frågor i sina böcker. Frågor som sällan har några enkla svar.
Cecilia Davidsson