Sex liter luft
Andrzej Tichý
Andrzej Tichýs uppmärksammade debutroman från 2005, Sex liter luft är en blandning av surrealistisk fantasteri och social förortsrealism. Huvudpersonen Ivan vaknar en morgon upp i mammans lägenhet i en förort – kanske utanför Malmö. Katterna och småfåglarna finns kvar men alla människor är försvunna. Vi får aldrig veta vad som hänt eller var människorna försvunnit bara en beskrivning av ett tillstånd och några ledtrådar i förhistorien. En både skrämmande och fascinerade bild av Sverige.
Författare:
Andrzej Tichý
Åldersgrupp:
Vuxen
Bindning:
Pocket
Pris:
30
Antal sidor:
186
Genre:
Vuxenromaner
ISBN:
978-91-7221-498-9
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
Andrzej Tichý
Andrzej Tichý är född 1978 i Prag i dåvarande Tjeckoslo-vakien. Han kom till Sverige 1981 och växte upp i Malmö. Sex liter luft är hans debutroman. Den utkom 2005 och tilldelades Borås Tidnings debutantpris 2006, som med sin prissumma, 100 000 kronor, är det i särklass största litteraturpris en svensk debutant kan få.
I en intervju i tidningen Biblioteket i fokus (2/2006) berättar Andrzej Tichý att han har gått på musikgymnasium och spelat gitarr i ett rockband, men så småningom hittade han fram till lyriken och skrivandet tog över. Han påbörjade Sex liter luft medan han gick på Skurups skrivarlinje 2000.
Musik och lyrik, rytm och språk – det utgör faktiskt också något av grundstenarna i Sex liter luft.
Varje romanbygge är en form av komposition, i den meningen inte olikt ett musikstycke. En rad beståndsdelar, eller toner om man så vill, fogas samman, slumpmässigt eller enligt ett visst mönster. Det handlar om att skapa en rytm, en klang, där form och innehåll ska samverka.
Sex liter luft är tydlig i sin komposition och struktur, som dessutom ger en fingervisning om hur historien kan läsas. Romanen består av tre huvuddelar som i sin tur också består av tre delar, indelade enligt samma schema: första, andra och tredje veckan efter och före en punkt vid vilken den stora katastrofen tycks ha inträffat. Mellan detta efter och före har Tichý infogat tre kontrapunkter.
Kontrapunkt är känt som just en kompositionsteknik ”vars resultat är en musikalisk struktur uppbyggd av två eller flera självständiga stämmor […] För den konstnärliga tillämpningen av kontrapunkt (t.ex. kanon och fuga) används termen polyfoni”. (Nationalencyklopedin, 1993) Kontrapunkterna i Sex liter luft består mycket riktigt av ett mångstämmigt röstflöde, ett vi.
Anamnes är kanske inte en lika känd term men betyder erinring eller hågkomst. Inom medicinen används begreppet för att beskriva en sjukdoms förhistoria, medan det inom den kristna tron betecknar ett moment i nattvardsbönen, återblicken på Kristi verk. Romanens anamneser kan be-skrivas som, ja, erinringar om förhistorien. Utan att vilja övertolka det hela tror jag att författaren även har varit med-veten om den kristna användningen av begreppet.
Sex liter luft utspelar sig i en förortsmiljö där husens och vägarnas raka linjer bildar ett rutmönster: ”Ovanifrån: man skulle se färgerna först. De svarta taken, deras heta ytor. Små kuber av armerad betong, tegel och reflekterande glas. Mellan kuberna raka linjer, förbindelser. Tjocka grå streck. Uppifrån skulle man se logiken i deras placering.”
Det är den sortens miljö jag brukar kalla All over the world, efter ett konstverk av Magnus Bärtås och Anders K Johansson, en serie kolorerade fotografier från det vi i Sverige kallar miljonprogramsförorten, betongförorten, ghettot, men som finns överallt, runt städer i hela världen. Ett tillstånd snarare än en plats. På samma sätt uppfattar jag Sex liter luft som en skildring av ett tillstånd snarare än av ett händelseförlopp.
Men visst, det finns en handling, ett skeende. Ivan vaknar. Det är det första som sker i romanen. Han vaknar och finner att alla andra människor är borta, försvunna, kanske utplånade. Som efter en neutronbomb. En noll-punkt. Det är tomt överallt. Han är ensam kvar. Men vattnet rinner i kranen, gatlyktorna tänds om kvällen och det tutar åtminstone i luren när han försöker ringa.
Eller rättare sagt: han och djuren är kvar. Fåglar, råttor, möss och insekter, och inte minst: katter. Och solen. Den steker dag efter dag. Hettan är olidlig.
Ivan är ett barn i de tidiga tonåren men hans exakta ålder får läsaren själv dra sina slutsatser om. Han bor med sin mamma, har inga syskon, pappan är död. Han begick självmord, skar sig till döds. Stämningen är minst sagt dystopisk, apokalyptisk.
Vart har människorna tagit vägen egentligen? Vi hör dem ju, i kontrapunkterna, det är deras röster som utgör själva polyfonin. Som en kör. Och vad föregick katastrofen? Är allt bara en dröm, en mardröm? Eller ett sjukdomstillstånd (anamnes)? Inre eller yttre?
Tre veckor efter katastrofen får vi följa Ivan, hur han driver omkring i sin ensamhet, bryter sig in i de tomma lägenheterna, klättrar upp på de platta hustaken. Men han gör aldrig något försök att ta sig därifrån. Som om han vet att det inte är någon idé.
Han liknar sig själv vid den katt han stänger in i en plåtlåda och långsamt låter dö. Himlen ligger som ett lock över honom. Han kan blicka ut över sin värld från hustaken, se ända bort till vattentornet, men han är instängd, kan inte ta sig ur sitt predikament.
Tre veckor före katastrofen får vi också följa Ivan, hur han driver omkring med polarna, käftar med dem eller bara snackar en stund, tittar på tv, röker, innan någon av dem drar vidare. Han återvänder ständigt till soprummet med den vita kaninen. Beskrivningen av rummet upprepas som ett slags mantra.
Här berättas händelseförloppet baklänges. I en del re-censioner har Tichýs berättargrepp därför jämförts med Christopher Nolans film Memento från 2000, i vilken handlingen berättas baklänges till den punkt då huvud-personen förlorar minnet.
Jag ser snarast paralleller till en annan film: 21 gram av Alejandro Gonzáles Iñaritu från 2003, som delvis också berättas baklänges. I filmen vävs tre livsöden samman på ett mycket dramatiskt sätt. Titeln syftar på påståendet att en människa förlorar 21 gram i vikt när hon dör, vilket fått till följd att detta anses vara själens vikt.
Allt kroppsligt är mätbart, det finns ett system, ett mönster. Hos Tichý är det ett annat kroppsmått som fått ge verket dess titel: människans andningsvolym är cirka sex liter luft per minut i vila.
Huruvida Tichý gillar filmen 21 gram, eller ens har sett den, vet jag inte. Men jag slås av att både filmens och romanens baklängesberättande för tankarna till det grekiska ödesdramat. Det som sker måste ske och allt som sker pekar fram mot fallet, det ofrånkomliga och obönhörliga. Och vi, betraktarna och läsarna, förstår vad som komma skall men kan inte ingripa eller förhindra det.
Att läsa Sex liter luft skapar ett slags tryck mot bröst-korgen. Ett tillstånd kallade jag den tidigare, inte en hän-delsernas roman, inte den traditionellt episka, utan en medvetet komponerad skildring av ett tillstånd, som ofta kretsar kring det fysiska, kroppsliga. Det är ibland skitigt, äckligt, men också präglat av en säregen poetisk klang, i det lätt förhöjda tonfallet i kontrapunkterna, i rytmen i de snabba replikskiftena mellan Ivan och hans vänner, men även i beskrivningarna av Ivans monotona tillvaro efter nollpunkten.
En roman om utsatthet. Om allas vår utsatthet och om att vara både utlämnad och utelämnad. Kvarlämnad.
Vad är det som sker eller har skett? Varför? Vem är Ivan egentligen? Är han du och jag?
Det är en roman utan givna svar. Det kan vara frustrer-ande att läsa den. Klaustrofobiskt. Kvävande. Titeln till trots. Eller på grund av den.
Ändå vill jag påstå att det också är befriande att läsa den, eller snarare – om jag vågar säga det utan att missförstås – att ha läst den. Att ha tagit sig igenom, kommit ut på andra sidan. Levande. Först då kan man ta ett djupt andetag, trycket mot bröstkorgen släpper. Det är över.
”Det mörka bär ibland på något stärkande som är gåtfullt och efteråt kan en renande verkan uppstå”, har författaren själv sagt om sin bok. Rening. Som i det grekiska ödesdramat. Katharsis.
I Svensk Bokhandels vårboknummer 2005 har han också beskrivit romanen: ”Vårt oåterkalleliga upphörande. Denna händelse bildar såväl start- som slutpunkt i Sex liter luft.
[…] Romanen försöker invertera det antropocentriska förhållningssätt till världen som ofta utmärker dylika Crusoeska motiv. Världen blir här en samling djur och ting, där människan (liksom berättelsen själv) blottläggs som kropp, mönster och upprepning, för att slutligen upplösas i vad som framstår som livets första premiss: upphörandet.”
Vårt oåterkalleliga upphörande … Ett tillstånd alltså. Man skulle också kunna kalla det: människans villkor. All over the world.
Astrid Trotzig